Med min servicehund Quincie är min vardag alltid lite ljusare och har så mycket mer glädje i sig. I denna artikel beskriver jag hur mitt liv såg ut före och efter jag fick min hjälte med fyra tassar, på vilket sätt min hund spelar en sådan stor roll i mitt liv och vad som drev mig till att skaffa en servicehund.

Det här är jag!

Jag är en positiv och glad person som är matte till min servicehund Quincie. Att vara en ung kvinna har sina utmaningar och att ha ett funktionshinder som i mitt fall (Cerebral Pares) ger ännu fler utmaningar. Eftersom jag fick min funktionsvariation vid födelsen har jag största delen av mitt liv både fått kämpa fysiskt och även mot samhällets fördomar. Även om det gjort mig stark så kan jag inte sticka under stolen med hur mentalt och psykiskt påfrestande det varit. För många är det nog självklart hur en hund skulle kunna påverka mitt liv till det bättre men för er som undrar, låt mig nu förklara.

Mitt genuina hundintresse och min sjunkande självkänsla

För det första och den mest uppenbara anledningen var att jag alltid haft ett stort hundintresse. Att jag någon dag skulle ha en hund var självklart. Den andra anledningen är lite mer komplex. Att leva med en fysiskt funktionsvariation har dels påverkat min självständighet men också min självkänsla. Min självständighet har alltid byggt på fysisk hjälp ifrån andra för att få min vardag att fungera. Med åren började jag allt mer känna att i alla mina relationer var det jag som behövde den andra lite mer. Även om det inte var sant, började min självkänsla ta stryk.

Så det var en kombination av ett stort hundintresse och en sjunkande självkänsla som ledde till beslutet att skaffa en servicehund. Det vara många som ifrågasatte mitt beslut men något jag alltid haft är drivkraften till att motbevisa människor. Idag är det ett av de bästa besluten jag har tagit!

100% förbättring

Sedan jag fick Quincie förändrades mitt liv hundra procent till det bättre. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur mycket jag tycker om henne. Men det tog tid för oss båda att lära känna och lita på varandra samt forma en ny vardag tillsammans. Samtidigt skulle jag lära mig vad det innebar att vara hundägare och en bra hundförare.

Men hur de senaste två åren hade kunnat se ut utan Quincie vill jag inte ens veta. Jag kan inte föreställa mig hur livet var innan jag hade Quincie eftersom det känns som hon alltid varit en del av mitt liv.

Min nya vardag

I vardagen hjälper Quincie mig med att hämta saker, ta upp föremål och agera gåstöd så jag lättare kan förflytta mig. Hon hjälper mig även med att ta av mig jackan, öppna dörrar och mycket mer. Men hon är inte enbart till hjälp fysiskt utan hon är även en enorm trygghet. Känslan av att inte vara själv utan att alltid ha sin bästa vän vid sin sida är obeskrivlig.

På grund av min fysiska funktionsvariation kan jag i många situationer känna mig utsatt, och att inte behöva känna mig ensam i de situationerna betyder mycket.

Hur mycket Quincie jobbar på en dag varierar, det kan vara allt ifrån 1 till 8 timmar. Det är dock viktigt att komma ihåg att en stor del av Quincies jobb är passivitet. Det betyder att hon inte springer och hämta saker i 8 timmar utan hon ska kunna slappna av och vila när hon inte aktivt hjälper mig med något.

Mycket av hennes träning sker i vardagen när hon jobbar. Därför är svårt att säga hur mycket jag tränar med Quincie. Även om jag älskar att träna med henne är det inte alltid min kropp vill samarbeta eller att energin räcker till. Men mitt motto är att lite träning är bättre än ingen. Ibland blir det 5 minuter och ibland kan vi vara ute i 2 timmar.

Utmaningar och okunskap

Precis som med allt annat finns det för- och nackdelar, detta gäller även med att ha en servicehund. Tillgängligheten är en återkommande fråga för de flesta hundförare av olika typer av tjänstehundar. Jag har blivit nekad inträde på både restauranger, butiker och kollektivtrafik. Det finns alltid en oro när man kommer till nya ställen för att bli nekad eller ifrågasatt.

Jag upplever att det tyvärr inte finns så stor kunskap hos människor om vad en assistanshund eller som i mitt fall en servicehund är. Många saknar kunskap om vad som skiljer en vanlig sällskapshund ifrån en servicehund och det finns mycket okunskap om vilka regler som gäller när man träffar en servicehund. Detta har många gånger satt mig i situationer som hade kunnat sluta illa.

Quincie är ett hjälpmedel, när hon har sin jobbsele på sig ska hon ha fullt fokus på mig. Det förekommer att människor tar sig friheten att klappa henne eller försöker fånga hennes uppmärksamhet. Quincie är tränad för olika distraktioner, men när människor inte respekterar hennes jobb som servicehund ökar risken för olyckor. Det är viktigt att respektera en tjänstehunds jobb oavsett om det är en ledarhund som hjälper föraren från punkt A till B eller en signalhund som varnar förare för lågt blodsocker.

I mitt fall har det förekommit att människor försöker distrahera Quincie när hon agerar gåstöd. Om det skulle hända att hon tappar fokus skulle det kunna leda till att jag tappar balansen. Även om det är jobbigt och tråkigt att det ska vara på det viset, väger fördelarna med att ha en servicehund upp allt, till hundra procent.

En jämlik relation

Det fina med att ha en servicehund som Quincie är att våran relation är så jämlik. Relationen med Quincie är verkligen värdefull och speciell eftersom hon behöver mig lika mycket som jag behöver henne. Hon har fått mig att förändra synen jag har på mig själv och har gett mig tryggheten och självförtroendet att våga stå upp för mig själv och inte bara för mina rättigheter.

Sist men inte minst har Quincie bidragit till en ökad självständighet på olika sätt i min vardag. Hon ger mig även viljan att både fortsätta kämpa fysiskt och mot alla fördomar och orättvisor som finns kring människor med funktionsvariationer.

👉 Vill du veta mer om Emma och Quince och hänga med i deras vardag, då hittar du dom här!